Hej på er!

 

Nu är man tillbaka igen efter två helt olika matcher för min del. Först med Landslaget där det var en fröjd att få spela mot ett stjärnspäckat Brasilien på en magnifik arena som Emirates. Ni alla vet nog hur det gick för oss och för min del. En snespark och min match blev inte som jag tänkt mig. Men som jag sa till ett fullspäckat mediapådrag efter matchen. Livet går vidare och det är inte alla som under sin livstid kommer att få spela mot så duktiga fotbollspelare på en så fin arena. Ett minne man aldrig kommer att glömma men jag kan lova att min snespark är inte det första jag tänker på när jag ser den matchen framför mig. Hade jag gått ut på fem inlägg och kommit helt fel så hade jag varit orolig! Men att få en snespark kan hända vem som helst och det är ganska lättanalyserat. Så jag tar det inte så allvarligt.

Sedan kommer min allsvenska premiär och det är två helt olika utgångslägen. Denna gång gällde det tre poäng och en premiär med Hammarby! Förutsättningarna kanske inte var som matchen mot Brasilien där det inte var en tuva på planen och 60 000 personer på läktarna. Men ändå var matchen mot Ljungskile viktigare, det är ganska komiskt när man ser på det på mitt sätt eller ur min vinkel tycker jag.

Man kommer till Arenan Starka Arvid med omklädningsrum dubbelt så små som massagerummet på Emirates. Med en plan som man inte såg sina egna skor på vid vissa ställen för att de hade sjunkit ner under all lera och allt vatten som fanns på plan. Så  klart att det är snudd på två skilda världar men båda har sin tjusning och jag tycker det är kul att det kan vara så här i samma sport på gott och ont.

Nu har ni fått min förklaring på skilda världar men ändå inte om ni förstår mig.
 
Nu är det dags för lite middag och på återseende!

Rami